Spirbåken på Ingaskär

Spirbåk är ett igenkänningstecken för sjöfarare, i bruk före de moderna navigationsinstrumentens tillkomst.
Det som skiljer spirbåken från en vanlig båk är att den har en spira placerad på bygnadens högsta punkt.
Inga spirbåkar fick vara likadana, utan alla skulle vara unika för att kunna skiljas åt av sjöfarare.

Namnet båk kommer från ordet bål, det vill säga eld. Den eld som åsyftas kallades förr i tiden vårdkase
och var både ett navigationshjälpmedel och varningstecken i orostider. Vårdkasarna har enligt uppgifter
brukats sedan 900-talet.

Båkar kan även kallas kummel eller stångmärke. Dessa benämningar förekommer ofta på äldre sjökort där stångmärke
förkortas S.T.G. och kummel K.L. Idag finns inte många spirbåkar kvar. Sjöfartsverket har reparerat 4 stycken
egna båkar efter kusten, men troligtvis är spirbåken på Ingaskär den enda i annan ägo.

Byggnadsåret på Ingaskärs första spirbåk är okänt, men den finns med i en förteckning över Fyrar och Båkar i
Sundsvalls fördelning under Agö lotsplats år 1865. Av detta kan vi sluta oss till att den fanns där innan
lotsplatsen grundlades.

Följande fyrar fanns norr om Gävle före 1860: Eggegrund, Bönan, Storjunfrun samt Holmögadd. Som komplement
till dessa fanns en mängd båkar. Spirbåken på Ingaskär stod tidigare närmare lotshuset, men när den 1922
återuppbyggdes flyttades den till den nuvarande platsen. Den första båken var 40 fot hög, medan den som byggdes
1922 troligtvis var 50 fot hög. Den vi spirbåksbyggare uppfört 1995 är tillverkad efter ursprungsritningen.

Man kan spekulera om vilket år den första spirbåken byggdes, och jag vill utveckla följande teori.
Någon sjöfart före sågens tillkomst 1857 har inte förekommit därfär bör den ha byggts mellan åren 1857 och 1865.
Dåtidens sågverk var beroende av utrikes sjöfart, därför var också lots och tull ett måste, och för att lotsverket
skulle godkänna en hamn krävdes ett unikt igenkänningstecken, i Stockas fall Ingaskärs spirbåk.

År 1857 byggdes sågverket, men någon sågning i större omfattning förekom inte, därför vill jag påstå att båken
byggts 1857 eller 1858 i samband med sjöfartens början. Enligt ett gåvobrev som Stocka Sågverks Intressenter
genom disponent Richard Frisk utfärdade år 1886, skänkte man både lotshuset och spirbåken till kungliga Lotsverket.
Därmed borde det kunna fastställas att sågverkets ägare bekostat byggnationen av den första spirbåken.

Då vi vid efterforskningar både på landsarkivet och Storas arkiv i Falun, där Stocka Sågverks böcker finns bevarade,
inte funnit någon specifikation kan vi endast spekulera i vilka som byggde den. Var det månne något arbetslag från
Värmland eller Dalarna, kanske något av de arbetslag disponent Frisk anlitade till att bygga sågen och kanalen 1857?
Kanske var spirbåksbygget så betydelsefullt att man också anlitade någon med nautisk utbildning, varför inte någon
av de sjömän från Gotland som senare bosatte sig här. Det kan naturligtvis ha varit några, andra funderingarna få gå
vidare. Båken restes på nytt sommaren 1995 genom frivilliga arbetsinsatser.

Vilka som byggde den då vet vi, men vilka uppförde den 1922? Förhoppningsvis har intresset för denna fråga ökat genom
vårt återuppförande, och kanske har någon svaret? Spirbåken saknar i dag helt och hållet värde när det gäller navigation,
nu är det radar, decca och GPS som gäller. Varför uppför man då en spirbåk i nådens år 1995? Ja, det handlar mera om kultur
och symbolvärden än om praktisk nytta. Stiftelsens målsättning är att återställa Ingaskärs lotsplats till det skick den
hade när lotsningen upphörde, och då var spirbåken en vital del i anläggningen.

Man kan även se symboliken i denna spirbåk,som uppförts när Stocka samhälle grundlades och rasade något år innan sågverket
upphörde. Spirbåkens placering mitt i inloppet till hamnen, väl synlig från halva samhället, gör att Stocka spirbåk som
symbol kan jämföras frihetsgudinnan i New York.Det har tidigare funnits tankar hos ortsbefolkningen om att reparera den
innan den rasade, men ingen har haft något riktigt förslag.

När Lars Vallin och Urban Backman hittade avritningen av spirbåken på landsarkivet, övergick tankarna i handling.
Dessa argument borde vara tillräckliga för att motivera vårt arbete, om inte får man kalla oss tokiga. Då stiftelsen
var nybildad och stod inför stora kostnader vid reparation av lotshuset och kajer beslöt vi oss för att göra en
utdebeteringslängd, där varje person fick betala 15 kronor och 85 öre per arbetad timma. Denna finansieringsform torde
vara unik, och kanske något för finansministern att ta efter?

Författare: Carl-Åke Wallin